sneakapeak

vi har alla en sådan
det handlar bara om mängden dramatik
vi väljer att blotta

och där bjöd jag även på min poetiska sida












jag lämnar av mig meningar, direkt från huvudet
det är troligtvis det enda som funkar
nu
i mitt tillstånd
där jag fortfarande verkar hamna
ibland
det är tisdag
frustration, frustration, frustration
det rinner över
jag kan inte måla
och det är jävligt segt
det finns ingen koncentration
vad har jag fokus på?
helt plötsligt är det blankt
alltihop
mina små tunna fiskelinslinjer
är på 3 sekunder,
borta,
och jag får börja om
hur ska jag placera dem?
vart ska jag placera mig själv?
jag cyklar hem,
tycker det ska bli skönt att få tvätta
allt för att täppa igen luckan
jag skapat mig
åtminstone för stunden,
vattnet rinner än
jag hamnar i en slags tidsmaskin
som en magnet
drar jag till mig negativ energi
med mig själv som hjälpmedel
jag är medveten om att det är illa
men mängden är stor
och jag överlastas,
och jag är ledsen
över att göra så mot dig
bland de jag vill såra minst
är du den jag sårar mest
trots att snöret är avklippt
kommer jag ständigt att såra dig
och mig
sålänge du väljer att bry dig om mig
vad det här betyder,
vet jag inte
jag visste inte för 1,5 år sedan
och jag vet fortfarande inte
jag verkar alltid hamna där,
när det når till en viss punkt
punkter som snuddar vid 'oss'
även fast du varken ser eller hör
vet jag att det når fram
det gör så jävla ont
och jag hatar mig själv
för det
och jag vet precis vad du gör
och det gör du rätt i
och jag vet precis vad jag måste göra
jag måste låsa dörren
men
jag är inte redo
jag är inte redo någonstans