sneakapeak

ska jag vara glad över att jag har dig kvar,
eller ska jag vara ledsen över att jag inte kommer få se dig
som den person du en gång var
jag har dig kvar,
i samma mening
har jag redan förlorat dig








"du kanske är lite känslig, jennie"

den som inte är känslig i detta sammanhang, är inte mänsklig

dags att städa,
lite i min elektroniska dagbok
jag ska bli bättre
på det här
alltså
men fan
jag är inte mer än människa
punkt

vissa av oss
är människor
vi andra är,
objekt,
till för att
påverka människan,
de objekt,
har sitt eget öde
tillfälliga,
jag har mitt

hej igen,
ska bara meddela att
nu är jag och petter vänner igen
vi pussas
och kramas

trots freden, såg jag att han utfört en ytterligare misshandel
potatisen har fått peppar över sig
men
jag lägger ner stridsyxan
annars börjar jag väl att gråta

okej, den här rödlöken visade sig betyda väldigt mkt för mig,
så pass mycket att jag vägrar äta den nu när du valt att misshandla den

jag räknar,

1
2
3
4
5
6
7
8
9
10

okej, jag ska göra ett försök att ta mig ut till köket igen

många gånger,
i mitt vuxna liv
eller ja,
det började när jag var tolv
även om jag då,
inte visste vad det var för konstig känsla jag bar inom mig
så växte känslan
och det är inte förrän på senare dar,
jag verkligen förstått,
vad det egentligen är
denna hemska känsla,
som många gånger,
får mig att må som jag gör,
jag minns alla gånger,
jag tänkt att, 'det är bara den här gången också, det kommer att bli bättre, någon gång ska det vända"
att tänka så,
har fått mig,
att hålla huvudet uppe,
men varje gång, ett snedsteg faller in
blir känslan betydligt starkare
och jag förstår inte vad det är, vad jag gör

jag har tänkt så,
många ggr,
att
det skulle varit så skönt
att veta
vilka som skulle komma på min begravning,
inte av den anledning att de har dåligt samvete, "kände mig" eller av den anledning att de tillhör min familj,
utan av den riktiga anledningen


ett tag skyllde jag på min längd,
jag är liten
därav en väldigt liten människa
sen insåg jag
att jag inte kunde ljuga för mig själv längre
det finns andra människor under 1.60
som folk över 1.60
ändå ser 'upp' till
jag gick över till min kroppsvikt
52 kg
fortfarande, en liten människa
och fortfarande försöker jag gå upp i vikt
fastän jag är ganska nöjd,
men
jag hatar när folk påpekar att jag är under 1,60
jag hatar när folk påpekar att jag väger för lite
inte av den anledning att jag känner mig för kort,
inte av den anledning att jag känner mig för smal
utan av den anledning att det får mig att känna mig helt oviktig
återigen,
en liten människa
sen slår det mig,
det finns andra som väger 52 kg,
men som får folk över 52kg, att väga lika mycket
det måste ha med personligheten att göra
tänkte jag,
jag är för 'snäll' och för klen personlighet
jag stänger av mig själv
provar att vara lite mer självisk och elak
men
har märkt att
det funkar inte heller,
det slår till på andra sidan,
men då slog det mig ännu en tanke,
det finns andra människor, som är under 1.60
väger 52 kg, är snälla och osjälviska
som ändå utstrålar kroppsmassan 200 kg, och kroppslängden 2 m
jag vill vara någon som man ser upp till,
trots den lilla människa jag är,
så som jag uppskattar och ser upp till andra
jag vill känna mig behövd,
och inte bara ibland
jämt och ständigt
men det gör mig jävligt ledsen
att många gånger känna mig som en vindpust,
tillfällig
och vad stunden har att erbjuda,

det var ett bra tag sedan,
det händer mkt
hela tiden,
men inte överallt
inte där,
jag vill att det ska hända

jag har ett stort behov att känna mig behövd
i den grad
som tycks vara obefintlig
hela tiden
men det blir aldrig så,
och tycks heller aldrig bli

varje gång, känns det
det kanske inte märks,
men denna säck
jag släpar på,
blir allt tyngre
och just ikväll,
är den obehagligt tung



är jag bland fel människor, eller är rätt människor bland fel människa
jag undrar,

trött,
trött,
trött,

men fan vad bra jag har det i malmö,
och vilken grymt bra kväll det var igår
tackar
och
tar emot

dagens (eller ska jag säga helgens) lärdom: det går ej att leva utan mobiltelefon.

eller ja, det går
men livet blir något mer komplicerat
än vanligt



idag har jag pysslat,
inte städat
hängt hos h, som haft fin födelsedagsmiddag
skrattat
skrattar än,
men jag vet inte ens vad jag skrattar åt
längre

jag har även av misstag
råkat sno någon annans tvätt-tid
inte mitt fel att de skriver så otydligt, smått och fult
och pilar är nog bland de värsta jag vet
vem gör pilar!?
nåja,
vi kom överens
och nu ska jag sluta vara elak
de verkar kompetenta i övrigt



bilder kommer när s k i t -bloggen slutar bråka med mig,

ja, vi-i-i-lken lördag?

jag är totalt handikappad utan telefon!
och J, vi skulle ju ha träffats!
vilken flopp








tur att jag har fler kompisar, haha

jag finner inga ord,
jag har gåshud,
det här är fan vad jag kallar 'vacker' musik
helt klart,
en låt som lyckats ta sig hela vägen fram,
som här framme,
kommer att stanna,
precis som du,
och jag tänker dela den med dig

hej hej hej
min mobiltelefon ligger här, jämte mig
men vad gör det när den är urladdad
och laddaren ligger i skolan
som är låst


det här är tyvärr det enda jag kan klämma fram
från den senaste tiden
kameran kan ju inte hänga med på allt heller,
men jag lovar att du, kamera
ska få en större plats i mitt liv
så småningom





jag fikar,











målar,











skulpterar, (kaffekopps-jan under arbetsprocess)










gör födelsedagspresenter,











går till frisören för att ge mig själv en ny frisyr.
(går att tyda besvikelsen genom att titta på mitt bittra ansiktsuttryck)
för dem som inte vet, så hatar jag alla röda toner i håret.











umgås,












ger mig själv en ny frisyr,











byter kärleksord på telefon,















och för dem som undrar, hade jag en superfin helg i sthlm
alla dagar med dig, är helt, helt underbara