17.18
just nu känns det som att ingenting spelar någon större roll,
jag vet inte vilka som egentligen bryr sig,
kanske är ni bara nyfikna
men just i sånna här lägen,
vet man,
vad man har
och inte har,
de finns de som bryr sig
även de som bara är nyfikna
så finns de även de som
inte är någonting av det
och det,
är nästan värst
för mig, är ni ingenting
tomma skal
och det är egentligen,
bara synd
att komma bort, men att vara kvar
många gånger,
i mitt vuxna liv
eller ja,
det började när jag var tolv
även om jag då,
inte visste vad det var för konstig känsla jag bar inom mig
så växte känslan
och det är inte förrän på senare dar,
jag verkligen förstått,
vad det egentligen är
denna hemska känsla,
som många gånger,
får mig att må som jag gör,
jag minns alla gånger,
jag tänkt att, 'det är bara den här gången också, det kommer att bli bättre, någon gång ska det vända"
att tänka så,
har fått mig,
att hålla huvudet uppe,
men varje gång, ett snedsteg faller in
blir känslan betydligt starkare
och jag förstår inte vad det är, vad jag gör
jag har tänkt så,
många ggr,
att
det skulle varit så skönt
att veta
vilka som skulle komma på min begravning,
inte av den anledning att de har dåligt samvete, "kände mig" eller av den anledning att de tillhör min familj,
utan av den riktiga anledningen
ett tag skyllde jag på min längd,
jag är liten
därav en väldigt liten människa
sen insåg jag
att jag inte kunde ljuga för mig själv längre
det finns andra människor under 1.60
som folk över 1.60
ändå ser 'upp' till
jag gick över till min kroppsvikt
52 kg
fortfarande, en liten människa
och fortfarande försöker jag gå upp i vikt
fastän jag är ganska nöjd,
men
jag hatar när folk påpekar att jag är under 1,60
jag hatar när folk påpekar att jag väger för lite
inte av den anledning att jag känner mig för kort,
inte av den anledning att jag känner mig för smal
utan av den anledning att det får mig att känna mig helt oviktig
återigen,
en liten människa
sen slår det mig,
det finns andra som väger 52 kg,
men som får folk över 52kg, att väga lika mycket
det måste ha med personligheten att göra
tänkte jag,
jag är för 'snäll' och för klen personlighet
jag stänger av mig själv
provar att vara lite mer självisk och elak
men
har märkt att
det funkar inte heller,
det slår till på andra sidan,
men då slog det mig ännu en tanke,
det finns andra människor, som är under 1.60
väger 52 kg, är snälla och osjälviska
som ändå utstrålar kroppsmassan 200 kg, och kroppslängden 2 m
jag vill vara någon som man ser upp till,
trots den lilla människa jag är,
så som jag uppskattar och ser upp till andra
jag vill känna mig behövd,
och inte bara ibland
jämt och ständigt
men det gör mig jävligt ledsen
att många gånger känna mig som en vindpust,
tillfällig
och vad stunden har att erbjuda,
i mitt vuxna liv
eller ja,
det började när jag var tolv
även om jag då,
inte visste vad det var för konstig känsla jag bar inom mig
så växte känslan
och det är inte förrän på senare dar,
jag verkligen förstått,
vad det egentligen är
denna hemska känsla,
som många gånger,
får mig att må som jag gör,
jag minns alla gånger,
jag tänkt att, 'det är bara den här gången också, det kommer att bli bättre, någon gång ska det vända"
att tänka så,
har fått mig,
att hålla huvudet uppe,
men varje gång, ett snedsteg faller in
blir känslan betydligt starkare
och jag förstår inte vad det är, vad jag gör
jag har tänkt så,
många ggr,
att
det skulle varit så skönt
att veta
vilka som skulle komma på min begravning,
inte av den anledning att de har dåligt samvete, "kände mig" eller av den anledning att de tillhör min familj,
utan av den riktiga anledningen
ett tag skyllde jag på min längd,
jag är liten
därav en väldigt liten människa
sen insåg jag
att jag inte kunde ljuga för mig själv längre
det finns andra människor under 1.60
som folk över 1.60
ändå ser 'upp' till
jag gick över till min kroppsvikt
52 kg
fortfarande, en liten människa
och fortfarande försöker jag gå upp i vikt
fastän jag är ganska nöjd,
men
jag hatar när folk påpekar att jag är under 1,60
jag hatar när folk påpekar att jag väger för lite
inte av den anledning att jag känner mig för kort,
inte av den anledning att jag känner mig för smal
utan av den anledning att det får mig att känna mig helt oviktig
återigen,
en liten människa
sen slår det mig,
det finns andra som väger 52 kg,
men som får folk över 52kg, att väga lika mycket
det måste ha med personligheten att göra
tänkte jag,
jag är för 'snäll' och för klen personlighet
jag stänger av mig själv
provar att vara lite mer självisk och elak
men
har märkt att
det funkar inte heller,
det slår till på andra sidan,
men då slog det mig ännu en tanke,
det finns andra människor, som är under 1.60
väger 52 kg, är snälla och osjälviska
som ändå utstrålar kroppsmassan 200 kg, och kroppslängden 2 m
jag vill vara någon som man ser upp till,
trots den lilla människa jag är,
så som jag uppskattar och ser upp till andra
jag vill känna mig behövd,
och inte bara ibland
jämt och ständigt
men det gör mig jävligt ledsen
att många gånger känna mig som en vindpust,
tillfällig
och vad stunden har att erbjuda,
längesedan
det var ett bra tag sedan,
det händer mkt
hela tiden,
men inte överallt
inte där,
jag vill att det ska hända
jag har ett stort behov att känna mig behövd
i den grad
som tycks vara obefintlig
hela tiden
men det blir aldrig så,
och tycks heller aldrig bli
varje gång, känns det
det kanske inte märks,
men denna säck
jag släpar på,
blir allt tyngre
och just ikväll,
är den obehagligt tung
är jag bland fel människor, eller är rätt människor bland fel människa
jag undrar,
det händer mkt
hela tiden,
men inte överallt
inte där,
jag vill att det ska hända
jag har ett stort behov att känna mig behövd
i den grad
som tycks vara obefintlig
hela tiden
men det blir aldrig så,
och tycks heller aldrig bli
varje gång, känns det
det kanske inte märks,
men denna säck
jag släpar på,
blir allt tyngre
och just ikväll,
är den obehagligt tung
är jag bland fel människor, eller är rätt människor bland fel människa
jag undrar,
